I mitten av 1880-talet lämnade min morfars farfar, August Langholf, den lilla byn Deschel i Preussen – idag ligger den i Polen – i jakt på ett nytt liv. Tillsammans med sin fru Elisabeth och deras två barn tog han tåget till Hamburg, där de gick ombord på Polaria, med destination Amerika. Efter att ha passerat genom Ellis Island slog de sig ner i Wisconsin, tillsammans med tusentals tyskspråkiga invandrare som sökte möjligheter, mark och en framtid i USA. Han kan inte ha föreställt sig allt som detta beslut skulle leda till.
Hans son, August Jr, som föddes i USA, skulle senare strida i landets armé under det första världskriget. Delar av tjänstgöringen gjorde han i Europa. Hans son i sin tur, min morfar Allen, kom att flyga bombplan över Europa under det andra världskriget, över delar av det som tidigare hade varit hans familjs hemland.
Fyra generationer senare skulle även jag korsa Atlanten, denna gång för att permanent bygga ett liv i Europa, nära de platser min familj hade lämnat över ett århundrade tidigare. När jag nu är här, i dessa svåra tider, så tänker jag ofta på den resan när jag betraktar hur de transatlantiska relationerna utvecklas mot den kanske största osäkerheten sedan 1945. Min familjehistoria är inte unik. Miljoner amerikaner har sina rötter i Europa, precis som miljoner européer har familjeband på andra sidan Atlanten. Men det illustrerar ändå något viktigt med relationen mellan Europa och USA: den var aldrig endast en relation mellan stater. Den byggdes av
människor, familjer och generationer av rörelse mellan två kontinenter.
Idag, när en ny geopolitisk ordning tar form, finner jag mig själv kluven mellan identiteter: Amerikansk av födsel, europeisk av fri vilja och alltmer polsk i både min omvärldssyn och känsla av tillhörighet. Detta perspektiv är inte unikt och ger mig ingen särskild auktoritet att uttala mig. Men det har påverkat hur jag ser både på det ökade avståndet mellan USA och Europa och de varaktiga banden och det ger mig möjlighet att överväga båda aspekter. Trots de spänningar som nu präglar de transatlantiska relationerna, främst tack vare Donald Trumps politik, så tror jag fortfarande att det finns ett ömsesidigt behov. Bandet är ansträngt, mer än på decennier, men det är inte brutet.
Rottrådar
Jag växte upp i en liten stad på 3000 invånare i Wisconsin, en delstat i Mellanvästern. Grundad av tyskar på 1800-talet, och del av ett mönster i regionen, där europeiska bosättare sökte mark, möjligheter och att lägga ett avstånd mellan sig och konflikter på ursprungskontinenten. Min egen familj var en del av det mönstret och byggde under generationer sina liv runt jordbruk och industriarbete.
Vid tiden för min uppväxt hade mycket av det arvet bleknat. PÃ¥ min fars sida talade de äldre fortfarande tyska med varandra, men mina föräldrars generation hade till största del gÃ¥tt över till engelska, och min generation hade väldigt lite band vare sig till sprÃ¥ket eller jordbruk som ett sätt att leva. NÃ¥got mer subtilt fanns kvar: en känsla av gemenskap och en tro pÃ¥ hÃ¥rt arbete och att klara sig själv. Som de flesta familjer vid samma tid, hade min familj helt eyi8nkelt blivit â€amerikanskâ€. SprÃ¥ket försvann. Det gamla landet blev en abstraktion. För de flesta övergavs det tyska arvet inte bara pÃ¥ grund av en allmän assimilering, utan blev ett aktivt val i och med de tvÃ¥ världskrigen. Först efter min egen flytt till Europa började jag förstÃ¥ hur mycket som hade gÃ¥tt förlorat, och hur mycket som förblev dolt under ytan.
Mer subtila influenser från det tyska fanns kvar. Den lilla staden jag växte upp i var på många sätt en ideal plats att växa upp på. Skolorna var små men framåtsyftande, och livet var förutsägbart och bekymmersfritt. Samtalen på stadens lilla restaurang rörde sig runt sport, väder, skörden, nyheter från kyrkan men sällan nationell politik. Partipolitiska motsättningar befann sig på avstånd från vardagslivet.
Detta har förändrats. Min hemstad har, som stora delar av USA, blivit polariserad, och definieras mer av politik än gemenskap. Under ett besök nyligen passerade jag hus med hissade amerikanska flaggor – men nu är de ocksÃ¥ prydda med politiska slogans. En hade ett banér med “Make America Great Againâ€, pÃ¥ en annan löd budskapet helt enkelt: “Fuck Joe Bidenâ€. Ã…synen av detta gjorde ett djupt intryck. Ett lokalsamhälle som brukade bindas samman av kyrkoutflykter och skolmästerskap är nu splittrat av politisk identitet och lojalitet.
Det jag bevittnade i min uppväxtstad var inte bara en lokal förändring i tonläget, utan en del av en bredare förändring av amerikansk politisk kultur, som har haft direkta konsekvenser för hur USA interagerar med omvärlden. I decennier vilade de transatlantiska relationerna på relativt stadig grund, som främst formades under andra världskriget, då amerikaner bidrog till att befria (delar av) Europa från tyranni.
Min farfar spelade även han en roll i detta. Han flög bombplan under kriget. Men det finns en djup ironi i att han utförde flera uppdrag över samma platser som hans familj hade kommit från, endast decennier tidigare. Jag har ofta undrat om han tänkte på det motsägelsefulla i det. Såg han Europa endast som ett slagfält, eller som en plats som knöt samman honom med familjens förflutna? Förstod han på vilket sätt Europa och Amerika var så tätt sammanflätade? Av familjehistorier, migration och erfarenheter? Vad betydde det för honom personligen, som barn till tyska invandrare? Under min uppväxt talade vi aldrig om hans krigserfarenheter, så jag hade aldrig någon möjlighet att ställa dessa frågor direkt. Det mesta jag vet om hans ungdom och uppväxtfamilj har jag tagit reda på långt efter hans död 2002. Han levde fortfarande när jag reste till Polen för att studera, och han ställde allmänna frågor om vad jag var med om och vad som motiverade mig, men jag förstod aldrig att han själv hade sett flera av de platser jag kom till från ett helt annat perspektiv.
Synvinklar
När jag först anlände till Polen 1998 var jag student. SÃ¥ tillbringade jag de första tvÃ¥ Ã¥ren av min vistelse här. Jag mötte min blivande fru och har nu bott permanent i Europa sedan 2009. Jag har polskt (det vill säga EU-) medborgarskap sedan 2023. Efter att jag började forska i min familjs migrationshistoria frÃ¥n 1800-talet började jag ocksÃ¥ tänka pÃ¥ mina egna erfarenheter som migrant. Som kommande frÃ¥n USA betraktas man ju inte som migrant utan av nÃ¥gon outgrundlig anledning kallas vi â€expatsâ€, vilket placerar oss i en annan kategori än invandrarna frÃ¥n länder som Ukraina, Belarus eller Indien. Det tar dock inte bort det faktum att jag har gjort liknande erfarenheter som mÃ¥nga invandrare i Polen, eller Europa. Jag kämpade med sprÃ¥ket, hanterade kulturella skillnader och med tiden började jag identifiera mig mer med människorna omkring mig och kalla Polen hemma. Under dessa 16 Ã¥r blev jag inte bara hemmastadd i Polen, utan jag började ocksÃ¥ känna att jag utvecklade en särskild sorts förmÃ¥ga att förstÃ¥ de bÃ¥da sidorna av norra Atlanten. Jag fann mig ofta talandes med dubbla perspektiv, gjorde tolkningar och analyser av händelseförlopp genom denna speciella lins. Men, sedan 2025 känner jag en tilltagande förvirring över vad som händer i USA. Hur kunde ett land, mitt land (är det fortfarande mitt land?), som var sÃ¥ centralt i uppbyggnaden av den efterkrigstida internationella världsordningen ifrÃ¥gasätta sina egna Ã¥taganden i denna? Varför skulle USA, som stod för allianser, plötsligt undergräva dem?
Svaret ligger delvis inte bara i sättet att uppfatta världen utan ocksÃ¥ i avstÃ¥nd – geografiska, historiska och psykologiska. De kopplingar amerikaner idag har till â€den gamla världen†förefaller dem idag mindre relevanta. Dagens invandrare kommer frÃ¥n andra delar av världen: Latinamerika, Sydostasien, Mellanöstern. Det europeiska arvet har i hög grad försvunnit. Samtidigt blev ocksÃ¥ det ansvar som USA hade tagit i och med världskrigets slut och det Kalla kriget mindre relevant. Detta trots att Europa nu erfar den största konflikten i världsdelen sedan 1945. FrÃ¥n mitt perspektiv i Polen och i ljuset av Rysslands krig mot Ukraina förstÃ¥r jag hur pÃ¥tagliga och omedelbara hoten är. För mÃ¥nga amerikaner är samma hot abstrakta och filtrerade genom inrikespolitik och en förlorad koppling till Europa.
En mer nyanserad del av svaret ligger dock i att detta avskiljande byggts upp under lång tid. Den tidigare utrikesministern Condoleezza Rice skrev i Foreign Affairs 2024 om hur omvärldens förändrade förutsättningar har påverkat USA. Om man läser mellan raderna så kan man ana hur det som beskrivs som hot mot amerikansk säkerhet också utgör grunden för fragmentiseringen mellan USA och deras europeiska allierade. Först och främst har stormaktskonflikternas era återvänt. Ryssland, Kina och medelstora makter som Iran är inblandade i territoriella konflikter eller väpnade konflikter inom sina respektive regioner, och driver revisionistiska agendor för att utmana den tidigare världsordningens grunder.
USA:s operation i Venezuela, där en suverän stat kidnappade ledaren för en annan suverän stat, tog bort alla illusioner om att vi ser något annat än att en 1800-talsmässig geopolitisk konkurrens åter är på modet. Att Monroedoktrinen åkallats i vår tid – en deklaration om av den amerikanske presidenten 1823 som förklarade den västra hemisfären för en zon där europeisk kolonisering och inblandning inte skulle accepteras – sa något om hur långt USA var berett att gå.
Apokalypsens fyra ryttare
Andra källor till sprickan mellan USA och Europa ligger i det som Rice kallade för â€apokalypsens fyra ryttareâ€: populism, nativism, isolationism och protektionism. Och det är här utmaningen egentligen ligger, hos de frätande krafter som prövar och monterar ned demokratier inifrÃ¥n. Ingen är immun, och dominoeffekten har redan kunnat noteras hos länder som Ungern, Slovakien, Italien, Polen, Bulgarien och Tjeckien. Frankrike ligger i riskzonen, liksom Tyskland. USA är just nu fenomenet förkroppsligat.
Sårbarheten ökas på av valda illiberala ledare som kapar demokratiska institutioner, vilket försvagar dem. Dessa aktörer avvisar styrning kopplat till val och maktskiften, till förmån för långsiktiga auktoritära planer, som genomförs genom toppstyrda system som kringgår behov av konsensus eller byråkratiska motvikter. Detta är en central kontrollogik inte bara i Kreml utan i Peking, och, idag, i Washington.
Dagens värld, formad av hastig teknologisk förändring och AI-konkurrens, är i ökande grad upptagen med frågor om makt, säkerhet och inflytande, men saknar en större vision om en bättre framtid för alla. Kinas framväxt som en teknologisk och ekonomisk aktör har intensifierat denna dynamik, med sin alternativa modell som inte går i linje med demokratins normer. Samtidigt, rör sig de amerikanska techmiljardärerna vare sig i takt med strategiska eller demokratiska hänsyn. Fokus är istället byggandet av en ny oligarki av pengar och makt som för tillfället verkar falla Washington i smaken.
Fundamentala frågor
Mot denna bakgrund träder de grundläggande frÃ¥gorna fram: Hur lÃ¥ngt har USA och Europa glidit isär? Är det ett tillfälligt brott i en förbindelse som fortfarande kan repareras? Tecknen pÃ¥ en allvarlig spricka är uppenbara. Trumps utspel om att USA planerar att dra tillbaka Ã¥tminstone 5000 soldater frÃ¥n baser i Tyskland är värt att notera i sammanhanget. Samtidigt har den tyske förbundskanslern Friedrich Merz uttalat sig om förändrade transatlantiska relationer, och att USA och Europa glider isär. Polens premiärminister Donald Tusk sa ocksÃ¥ nyligen att “det största hotet mot den transatlantiska gemenskapen är inte dess externa fiender, utan alliansens pÃ¥gÃ¥ende sönderfallâ€.
Trump har till och med kallat NATO en â€papperstigerâ€, vilket inte bara underminerar alliansen men ocksÃ¥ inbjuder dess motstÃ¥ndare, som Ryssland, till att öppet utmana dess kollektiva försvar. MÃ¥nga underrättelsetjänster menar att fönstret för att testa NATO:s enighet nu stÃ¥r vidöppet för Vladimir Putin.
Det finns dock ytterligare en olöst frÃ¥ga, som har den största potentialen att driva in en kil och tillfoga pÃ¥ den nordatlantiska relationen permanent skada – Grönland. Sedan Ã¥terkomsten till Vita Huset har Trump insisterat pÃ¥ att USA â€mÃ¥ste ha†Grönland. Hotet mot det danska territoriet gÃ¥r tillbaka till uttalanden sÃ¥ tidigt som 2019, men de flesta européer, ocksÃ¥ danskarna, tog det inte särskilt allvarligt. Först efter operationen mot Venezuela tog Trump upp saken igen, vilket utlöste debatt pÃ¥ hög nivÃ¥ – och viss panik – mellan Europa och USA. Hotet om
annektering ligger kvar. Om den amerikanska administrationen beslutar sig för att göra verklighet av hoten och faktiskt ta Grönland – via militära eller hybrida medel – skulle detta förändra relationen fundamentalt. Det skulle troligtvis också innebära ett slut för NATO, och ge Putin den seger han drömmer om. För den som har en familjehistoria som sträcker sig över Atlanten är dessa utsikter svåra att ta in. Min morfars far stred för USA i ett världskrig, min morfar i ett annat. Generationer av amerikaner har sett Europas säkerhet som oskiljaktig från sin egen.
Även idag, efter allt som denna administration har gjort i utrikespolitiken – Venezuela, Iran, Ukraina/Ryssland och så vidare – kan de flesta inte föreställa sig att USA skulle angripa en allierad. Om man tar det faktum att 75% av USA:s befolkning är emot en annektering av Grönland med i beräkningen, finns det kanske ett hopp om att vi inte ska behöva se det. Och trots den antieuropeiska retorik som kommer från Washington så visar attitydundersökningar att 93% av befolkningen anser att ekonomiska- och handelsrelationer mellan Europa och USA är viktiga eller ganska viktiga, och 81% instämde i att delade demokratiska värderingar är viktiga för starka relationer mellan USA och Europa.
I väntan på Godot?
Efter att ha deltagit i debatter och samtal i många europeiska sammanhang under det senaste året har jag efter bästa förmåga försökt pejla hur Europa försöker att fixa dessa transatlantiska relationer, eller åtminstone minimera skadan som Trumpadministrationen åstadkommer. Utan tvivel har Trumps politik skapat vrede och förvirring över hela kontinenten, och försök att splittra europeiska stater har förekommit. Men överlag inger den europeiska enigheten i förhållande till attacker och illvilja från Washington hopp om att banden på den här sidan Atlanten är starkare än vi själva berömmer oss om. Det senaste exemplet på det är Europas vägran att gå in i Trumps meningslösa krig mot Iran. Kanske är det en läxa från att hantera Putins regim i Ryssland: endast styrka respekteras. Svaghet tas som en inbjudan till ytterligare attacker.
I skenet av spärrelden frÃ¥n Washington är europeisk enighet definitivt en styrka, men tecknen pÃ¥ svaghet är ändÃ¥ mÃ¥nga. Mest synlig är kanske NATO:s generalsekreterare Mark Rutte, och hans översvallande kommunikationsstil i förhÃ¥llande till Trump, som att i ett läge kalla honom â€daddyâ€. Det är självklart bara en tunn linje att balansera pÃ¥, mellan uppvisande av styrka och att öppet utmana och förolämpa Trump. Givet hans oförutsägbarhet vet ingen hur han och cirkeln runt honom kommer att reagera.
Idag har många europeiska ledare dock valt att spela ett avvaktande spel. I informella samtal med demokrater i Washington har man fått informationen att förändring kommer, och den kommer snart. Stort hopp har satts till mellanårsvalen, som äger rum i november i år. Tidiga mätningar pekar på att Demokraterna kommer att vinna Representanthuset, och att de även kan få en majoritet i Senaten. Det inger hopp om att den nuvarande administrationens planlösa politik ska få en motvikt, och kanske rentav saktas ned.
Men detta är en problematisk strategi. Till att börja med, Högsta Domstolens beslut att ta bort delar av det som föreskrivs i det som heter the Voting Rights Act ändrat spelplanen. I korthet har delstater, särskilt i Södern, givits större möjligheter att skapa valdistrikt utan att längre behöva säkerställa att minoriteter får representation. Det är komplicerade juridiska frågor, men en analys har kommit fram till att detta skulle kunna leda till att Demokraterna förlorar tolv platser i Representanthuset, och inte alls har en betryggande seger att vänta.
Dessutom, även om Demokraterna vinner, finns det ingen garanti för att Trump och hans administration skulle acceptera att deras makt begränsas av valresultatet. Istället skulle det innebära ännu mer av en tillbakagång för rättssäkerheten och en ökad politisk polarisering. En Kongress som fullständigt leds av Demokraterna skulle försöka stora saker, inklusive att avskaffa ICE, att avbryta finansieringen av många av den nuvarande administrationens projekt, avskaffandet av tullar och kanske även ett nytt försök att ställa Trump inför riksrätt. Att vinna majoriteten kommer dock inte att räcka för Demokraterna. Den amerikanska offentligheten kommer bara att bli än mer upptagen av interna politiska strider, och utrikespolitiken kommer att reflektera detta växande kaos.
Vi behöver fortfarande varandra
När jag ser pÃ¥ Förenta staterna sÃ¥ här pÃ¥ hÃ¥ll, undrar jag ofta om min migration hÃ¥ller pÃ¥ att fullbordas. Sedan 2025 har jag, pÃ¥ ett helt annat sätt än tidigare i mitt liv, funnit att jag pratar om européer som â€oss†och amerikaner har blivit â€demâ€. Detta är i de flesta fall omedvetet, och det var en kollega till mig som pÃ¥pekade det, och ställde frÃ¥gan om jag kanske inte längre främst identifierar mig som amerikan. Kanske hade hon rätt. Jag sympatiserar mer med Europa, och känner emellanÃ¥t till och med fientlighet mot mitt hemland. Dock, erkännandet av denna inre
konflikt har fått mig att konfrontera mig själv, ta ett steg tillbaka, och försöka se med ett vidare perspektiv.
USA förlorar sin position som ledande supermakt. Samhället slits isär av toxisk politik och världen kämpar med att definiera den nya ordning som vi kommer att befinna oss i som ett resultat av detta. Vad det nu är amerikanerna går igenom kommer att hålla på länge. Och efter att allt detta är över, och jag tror att det kommer att gå över, måste fokus bli att hela: såväl inhemskt som i relationerna till Europa (ja, till hela världen).
Kortsiktigt är jag inte alls optimistisk. Politiken är så konfliktskapande och det mänskliga elementet helt tagen ur ekvationen på båda sidor. Det amerikanska samhället är i sönderfall. Miljoner erfar de växande klyftorna när det gäller välstånd, utbildning, sjukvård, rasdiskriminering och livskvalitet överlag. För de flesta är illusionen om det som en gång var den amerikanska drömmen på det hela taget död.
Min morfars morfar sökte den drömmen och nÃ¥gon sorts löfte om en bättre framtid när han och hans familj korsade Atlanten. Fyra generationer senare, när jag reste i motsatt riktning, förväntade jag mig inte att jag skulle inte endast omdefiniera vem jag var, utan ocksÃ¥ skriva ett nytt kapitel i min familjs migrationshistoria. Detta â€Ã¥tervändande till Europa†är inte unikt för oss. Tusentals amerikaner Ã¥terupptäcker nu familjeförbindelser, förfäders medborgarskap och möjligheter pÃ¥ den andra sidan Atlanten. Genom att göra det pÃ¥minner de oss om att migration inte är ett avsltat kapitel, utan en pÃ¥gÃ¥ende process. Band som skapats av tidigare generationer fortsätter att forma liv pÃ¥ sätt de som först gick ombord pÃ¥ bÃ¥tarna mot Amerika aldrig kunde ha föreställt sig.
Om min egen rörelse – från en småstad i Wisconsin till ett liv rotat i Europa – har lärt mig något, så är det att dessa två världar fortsätter att vara mer sammanflätade än de ibland förefaller vara. Utmaningen idag är inte att försvara den transatlantiska förbindelsen av vana eller nostalgi. Det är att minnas vad det var som skapade den.
